Min Värsta Mardröm Började Under Bröllopsnatten

Denna text är skriven av Rina Tahiraj och det är en ära för mig att få publicera den. – Mirja Lakso

Denna text vill jag tillägna alla kvinnor som är eller varit offer i ett förhållande eller giftermål. – Rina Tahiraj

När jag själv befann mig i en situation som kanske många av er befinner sig i just nu, så valde jag att behålla allt för mig själv. Jag var diskret och målade upp en ”lycklig” bild av förhållandet jag var i.

Med min önskan att inte berätta för någon, bad jag även mina föräldrar att bevara min hemlighet om ”lakan-händelsen” (att titta efter blod) och inte ens mina syskon eller någon annan i släkten hade någon kännedom om det jag hade blivit utsatt för.

Än idag vet inte mina föräldrar eller syskon ens 30% av det jag faktiskt gått igenom. Men på den tiden skämdes jag. Jag trodde att alla skulle skratta åt mig. Jag trodde inte att människor skulle tro mig.

Han psykade mig till att tro att han var den som alltid hade rätt genom att läxa upp mig med gamla normer. Det resulterade i att jag var rädd att ingen skulle ta mitt parti om jag berättade.

Jag ville inte att man skulle veta att jag varit med om något jag själv aldrig hört talas om. Jag ville inte (när jag såg andra i min omgivning lyckliga i sina förhållanden) att man skulle veta att jag var olycklig.

Bröllopsnatten var inledningen min värsta mardröm. Det var början på det som blev mitt mörka fängelse. Det kändes som om väggarna började krypa sig närmare mig och kände hur lungorna skrek efter luft.

Det tog knappt en minut för honom att utföra det jag kunde tolka var ett test till att bekräfta sanningen om min oskuld. Hans ansiktsuttryck är oförglömlig, minns det som igår att han tittade på mig som om jag vore värdelös.

Jag försökte flertal gånger, desperat förklara för honom att han hade fel om att jag inte var oskuld. Men han vägrade att lyssna och upprepade fula ord och kallade mig för hora.

När han lämnade sovrummet i ilska, kunde jag inte tänka på annat än hur han kunde göra detta mot mig. Jag förstod ingenting när jag blev anklagad för att vanhedrat familjen (svärfamiljen).

Jag blev anklagad för att jag inte uppfyllt vad en hedersvärd kvinna ska göra på bröllopsnatten. Jag har ingen aning om när jag somnade, men jag är säker på att jag inte fick mer än ett par timmars sömn innan svärmor väckte mig dagen efter klockan halv sex på morgonen.

Jag märkte direkt på hennes ansiktsuttryck att han hade redan berättat för sin familj om bröllopsnatten. Även hon tittade på mig med en hatfull blick.

Men hur jag mådde var helt ointressant för någon av dem och hela den dagen kände jag mig helt tom på liv, jag ville bara försvinna därifrån.

Detta var samma dag som kvinnor från svärfamiljens släkt blev inbjudna för att se mig visa upp folkdräkter och långklänningar och med höga klackar på fötterna.

Le falskt var det bästa jag kunde göra för att dölja smärtan inför ett 20 tal kvinnor som satt och pratade med varandra om bröllopet medan jag serverade dem kaffe.

Jag minns hur rädd jag var att jag skulle snubbla med de obekväma klackarna och tappa brickan med 10 koppar kaffe.

Jag minns den dagen som väldigt smärtsam för mitt hjärta och som aldrig tycktes ta slut. Till min förvåning, så visade ingen i min svärfamilj ett medlidande för mig och känslor och jag skulle lyda order som en nykomling i familjen.

Efter flera dagar av konflikt mellan min familj och hans, så valde jag att förlåta honom för de falska anklagelser han gjort mot mig och glömma det för att gå vidare. Den kärlek jag redan kände för honom räckte mig väl för att förlåta, även om det egentligen var oförlåtligt.

Det var mitt största misstag, för han bad aldrig om ursäkt eller medgav att det var han som hade fel. Han visade bara att han var villig ha en relation med mig.

Det jag inte visste var att han aldrig släppte sina orimliga anklagelser eller sin mentalitet som berättade för honom att han hade medel till att bevisa en kvinnas oskuld genom att se om hon blöder eller ej.

Ända sen den dagen jag satte min fot i deras hem har det varit som en förbannelse vilat över mig. Jag lyckades inte en enda dag finna ro.

Så när jag läser inlägg likt dem som Mirja Lakso publicerar, gråter jag varje gång, för jag kan känna varje känsla i texten som min egen.

Jag har alltid varit känslig och väldigt dålig på att dölja känslor. Men ännu känsligare har livet gjort mig och jag blir påmind om gamla känslor som gjort sig ett hem inom mig för all framtid.

Jag gråter av medlidande för alla kvinnor som går igenom hjärtskärande situationer, men mest gråter jag av lycka vid påminnelsen om hur lycklig jag är för att jag kommit ur det.

Idag älskar jag varje väg jag har fått trampa på för att stå vart jag står idag. Det är en unik känsla.

Istället för att gå emot Mirja, som lägger sin dyrbara tid på att försöka göra en förändring, hylla henne istället med applåder för att göra något som kan förhindra era döttrar-eller framtida döttrar att hamna i ett sådant förhållande.

Jag sitter här och funderar på vad för medel dessa kvinnor använder sig av att utmäta sanning i det som Mirja skriver. Jag funderar på hur kvinnor finner det i sig att motsäga någon annan kvinnas upplevelse som något falskt?

Jag kan tyvärr inte komma till någon slutsats och kan inte tolka det på annat sätt, än att man är för stolt för att vara alban för att medge att urgammal mentalitet fortfarande existerar och utövas på kvinnor än idag.

Kosovo är inte ett paradis, och svin till människor existerar även i Kosovo, oavsett om man vill acceptera det eller ej.

Till er kvinnor som sätter krokben på dem som försöker sätta kvinnors upplevelser i rampljuset för världen att se; innan ni spottar ut predikan om något ni själva inte fått uppleva, skatta er själva lyckliga att ni aldrig fått uppleva helvetet.

Medan ni gör uttalanden om hur sådant inte längre finns, ha i åtanke att det sitter en kvinna någonstans i ett hörn, helt hopplös och ber om en utväg i det ni påstår är osanning.

Tänk på att det kanske till och med är dessa utsatta kvinnor som försöker hitta ett hopp någonstans, läser era orimliga kommentarer som blir en orsak till att dem begraver sig själva i ensamhet istället för att ta hjälp.

Jag tror inte att ni förstår att det är NI som ligger bakom rädslan hos utsatta att träda fram med sina berättelser. Det är NI som tar död på andra kvinnors hopp.

Människor är alldeles för rädda för andras åsikter och bemötande. Men för en kvinna, som redan är sårbar, känslig och svag förvärras självkänslan och förtroendet när dem läser kritik från andra kvinnor som ifrågasätter och motsäger den situation de befinner sig i.

Jag kan ganska enkelt säga att NI sätter dessa kvinnor i hopplösa tankar som en dag kan leda till något fruktansvärt.

Ni kvinnor som känner att ensamheten och hopplösheten tar över era liv; ni är ALDRIG ensamma och hopp finns ALLTID där. Det finns ALLTID en utväg.

Kämpa tills du hittar stickan att tända ljuset. Stigen och alla hinder som uppstår på vägen må fördröja tiden, men kom ihåg att de finns där för att göra dig starkare för allt motstånd du kommer att möta när du når mållinjen. Ge aldrig upp.

Om det är något ni skyldiga er själva så är det att aldrig någonsin underkasta er själva.

Jag vet att ni tänker; varför händer detta mig? Vad har jag gjort för att förtjäna denna smärta och olycka?

Det handlar inte om att vi förtjänar dåliga saker hända oss, för när de väl händer så betyder det inte att vi gjort något dåligt för att förtjäna det.

Jag tänkte på samma sätt, även lång tid efter att jag tagit mig ur förhållandet. Först när jag insåg mina egna framsteg som jag ändra uppfattning av hela min situation och mitt liv. Jag insåg och förstod att jag inte försattes i den relationen för att straffas för något.

Dagen när jag fann mig själv igen; det är som när man fått sina första glasögon. Man tror sig ha haft en bra syn, tills det att man sätter på sig sina nya glasögon och plötsligt ser varje detalj man inte såg utan dem.

En tröstande röst av medmänsklighet är precis vad ni kvinnor behöver. Det är tryggheten med att anförtro sin upplevelse till andra som ger er kraften att ställa er på fötter igen.

Innebörden en ynka kram har för en kvinna som springer i tomhet; människor förstår inte vilken skillnad det lilla ynka gör.

Istället för att låta medmänsklighetens lärdom ge en annan kvinna det lilla ynka som kan förändra hela hennes vardag, så väljer vissa att istället att spotta ut påståenden utan någon som helst erfarenhet, som enbart försvårar situationen för de utsatta.

Skäms på er!

Men för en kvinna i en sådan situation, räcker det med att en av tusen kvinnor kliver fram och tar ifrån henne kanske det lilla hoppet med en nonchalant och ignorant kommentar att hon kan tappa livslusten.

Tänk er för innan ni uttalar er i sådana här känsliga och personliga upplevelser. Det hade lika väl kunnat vara NI eller er dotter som upplever/upplevt sådant ni läser om.

Jag vill avsluta med att säga att jag alltid är öppen och finner alltid tid för var och en av er som vill avbelasta er något ni går runt och bär på, för jag vet exakt hur tungt det är för hjärtat att hålla in med något det egentligen vill skrika ut högt för världen att höra.

Om det är någon ni vill fråga om, vad som helst kan ni antingen ställa dem i kommentarsfältet eller kontakta mig via Facebook eller Instagram.

Facebook: https://www.facebook.com/rinushtahiraj

Instagram: https://www.instagram.com/Rinushis/

/Rina Tahiraj

För att dela din historia på min blogg och i min spalt i Insajderi kontakta mig. /Mirja

Facebook: https://www.facebook.com/mirja.lakso/

Instagram: https://www.instagram.com/mirja.lakso/

(Did you appreciate this post or other posts on my blog, feel free to support me via Swish: 0702592670 or with as little as 3 dollars per month on my Patreon. With your support I can write more! Thank you!)